ThinkstockPhotos-494124943 (kopia)740

Vägen till en säkrare vård

Krönikan Tio år har gått sedan en grupp läkare och sjuksköterskor gick samman för att ta fram den första handboken i syfte att göra vården säkrare. I dag används den och nytillkomna över hela den svenska hälso- och sjukvården.

monopaul

Pål Johansson

Ingen fråga har skapat så stort intresse i vården som patientsäkerheten. Även allmänhetens engagemang är stort, vilket antalet anmälningar visar. Hur är det då, är vården säkrare? Svaret är att vi inte vet exakt. Vården förändras över tid. I dag utförs komplicerade ingrepp och behandlingar i allt större omfattning och i allt högre åldrar. Vården 2014 är helt enkelt inte densamma som 2004.

I vårt samhälle finns nog ingen verksamhet som är så sammansatt och svåröverblickbar. Det normala är att allt går bra i vårdens möten med patienter. Det mesta är förutsägbart. Men ibland sker det oväntade, som kastar omkull allt. Patienten blir ett offer för omständigheterna, likaså vårdpersonalen – alla berörs djupt då en skada uppstår.

Rutinsituationer kan skifta snabbt och bli svårhanterade. Det ligger i sakens natur att det kan gå fel, trots hög skicklighet hos behandlarna. Att helt få bort skador är inte möjligt.

För att arbeta säkert, med så få vårdskador som möjligt, måste vårdsystemet vara inriktat på att stödja patienternas och personalens möten.

 

Tid behövs för att lära vad som gör att det blir rätt.

 

På önskelistan finns en väl utformad vårdmiljö. Det går att bygga in säkerhet från början. Stress motverkar säkerhet. Därför är arbetsmiljön en grundläggande fråga, precis som ständig träning i att arbeta säkert.

Tid behövs för att lära vad som gör att det blir rätt. Tid behövs för att reda ut varför det inte blev som tänkt. Patienternas och vårdpersonalens kunskaper är lika betydelsefulla, de ska delas aktivt.

Svenskt säkerhetsarbete startade med initiativ från vårdpersonal. Det kan stödjas ytterligare genom att bilda ett fristående nationellt kunskapscentrum för patientsäkerhet. Centret skulle bidra till utveckling av metoder och att kunskaper om patientsäkerhet byggs in i grund- och vidareutbildningar för alla yrkesgrupper.

För patienterna skulle en reformering av utredningen av vårdolyckor välkomnas. I dag utreds bemötandefrågor i vården av fristående patientnämnder om patienten vill. Ett ökat inslag av fristående bedömningar av vårdolyckor skulle öka tryggheten och rättsäkerheten för alla inblandade. Den bredare informationen skulle ge mer kunskap och lärande.

Så, har vården blivit säkrare? Svaret är att vi tror att säkerheten sannolikt har ökat. Men det behövs i grunden mer forskning för att förstå hur alla; myndigheter, beslutsfattare, vårdpersonal, patienter, ska kunna bidra till att så få som möjligt drabbas av vårdskador.